Mycket vill ha mer!

Publicerat: 15 november, 2010 i Lopp, Reflektion

När jag igår efter tre timmar trettiofem minuter och tjugosju sekunder i spåret, tryckte mig över mållinjen kan jag knappast säga att det var med lycka i steget. Med nöd och näppe hade jag lyckats hålla krampen stången de sista 10 kilometerna. Kort paus och ”stenåldersstretch” vid varje vätskestation, och tätare ju närmre målet jag kom. Nix. Det där var nog mer vilja än lust.

Bromölla marathon är organiserat kring en varvbana om drygt 10,6 kilometer. För maran var det alltså fyra varv i spåret som gällde. Längs cykelvägar och mindre bilvägar. Asfalt hela vägen. Ganska flackt. Vätska vid 3 och 6 km samt vid varvning. Välorganiserat. Gott om flaggvakter som höll ordning på oss och den omgivande trafiken. Och dessutom peppade godhjärtat hela loppet igenom.

Min plan var att klara mig under tre och en halv timme. Till hjälp för att hålla mig till planen hade jag min Forerunner, satt till att pipa om jag slank under 4:50-tempo eller klättrade över 4:58-tempo. 4:50 gav mig några minuters marginal. 4:58 var ganska exakt på sekunden måltempo. De trettio första kilometerna skaffade jag mig ganska precis en minuts marginal per 10k. Jag höll mig inom gränsen utan spurta iväg. Den första halvan kändes det dessutom oförskämt enkelt.

Efter trettio började det kännas tungt. I benen. Hjärtat var lätt! Men jag hade marginal. Jag skulle klara mitt mål om jag bara höll mig kring 5-minuterstempo. Men vid den sista varvningen tog det emot. När jag löpte in på fjärde och sista rundan var det trögt. Efter nån kilometer kände jag hur benen stumnade och steget blev kortare. Jag tappade driv. Och började förstå att jag inte skulle nå mitt mål. Med ungefär åtta kilometer kvar dök krampkänslorna upp. Det knöt sig i baksidan av vänster lår och jag fick stanna för att sträcka ut och försiktigt löpa vidare. Med tvåtusen meter till målet var det så gott som tvärstopp, men då var det verkligen inte läge att stanna, så på försiktiga steg trippade jag upp på målrakan. Och gick till slut i mål knappt fem och en halv minut över min måltid. På sista varvet hade jag tappat hela min marginal och ytterligare fem minuter.

Jag inser ju (och visste innan start) att jag inte har hunnit med tillräckligt med långpass under hösten. Återhämtningen efter Lidingö tog tid och sega förkylningar har hållit träningsmängden nere. Men va fan? För ett och ett halvt  år sen orkade jag knappt löpa tre kilometer utan gångpaus. Och jag tyckte löpning var nåt av det tråkigaste man kunde företa sig. Så långpass eller ej – jag har kutat ett marathon. Ha!

Nu till det som kan tyckas märkligt. Trots det allt annat än roliga sista varvet och hiskligt tunga ben, funderar jag redan på nya utmaningar och hur det skulle kunna göras bättre nästa gång. När jag idag stod vid busshållplatsen (jo, jag skippade pendlingscyklingen) kom jag på att jag stod och log över gårdagens bedrift. Så nöjd.

Flopp
  • Jag missade måltiden.
  • Säkerhetsnålarna från nummerlappen gnagde sig in i min nya Salomonjacka och pajade tyget.
Flipp
  • Inga blåsor.
  • Inga nippelskav.
  • Inga problem med vätska eller energi.
  • Jag blev fyra i motionsklassen.
  • En formidabel avslutning på min första ”hela” löparsäsong.

Nu blir det nån veckas löpvila. (Men jag är redan sugen på ”bara en liten runda i skogen”).

Annonser
kommentarer
  1. Daniel skriver:

    Grattis till din första mara! Var inne och tjuvkikade lite på resultaten innan idag och såg att du hade gjort bra ifrån dig. 3:35 är en kanontid på marapremiären och du SKA var jättenöjd.
    Som du märkte så är det efter 30km som maran börjar men med lite mer långpass innanför västen kommer du studsa fram sista 12km nästa gång. nu har du dessutom en fin erfarenhet i ryggen 🙂
    Lycka till med återhämtningen och njuuut!

  2. Smith skriver:

    Stort grattis! Vilken prestation! Och vilken utveckling de senaste 1½ åren, om jag läste rätt att du knappt sprang tre km då!

    • Mikael Björk skriver:

      Tack! Jo det stämmer. Jag började löpträna då, och de första rundorna var det med andan i halsen jag växlade mellan gång och löpning på den lokala slingan.

      Kul att du hittade hit!

  3. syster skriver:

    tycker det är superstrongt att överhuvudtaget springa en mara, och när man sätter målen så högt som du gör så finns det ju den lilla risken att inte nå hela vägen fram. men så har du också nåt att jobba mot nästa gång.

    vila nu ordentligt och belöna din kropp för att den är så samarbetsvillig!

  4. Projekt Barfota skriver:

    Wow! Tycker det var en kanontid! Grattis!

  5. Sofia skriver:

    Hejarklacken ropar: HURRA VAD DU ÄR BRA!!!!

  6. Mikael Björk skriver:

    Tack alla! Vad glad jag blir av era kommentarer.

    …och jag inser att jag låter missnöjd i inlägget. Det handlar nog egentligen mer om en förvåning över hur tydligt det tog stopp. I benen snarare än i flåset. En viktig erfarenhet. 🙂

  7. Jörgen Sörum skriver:

    Bra jobbat Micke!

    Du har ju verkligen utvecklat löpningen ordentligt. Du låter inte så negativ i inlägget, tycker jag, mer realistisk möjligtvis. Men för att vara första maran måste du ju vara nöjd. Jag är nöjd över att jag klarade en halvmara förra året. Jag tycker det är svårt att motivera mig att träna så mycket.

    Jörgen Sörum
    ps Tack för den goda ölen 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s