Naturen kallar

Publicerat: 2 november, 2010 i Löpning helt enkelt

Innan jag fortsätter vill jag bara flagga för att detta inte är en sån text där jag sjunger naturens lov. Inte heller kommer jag måla undersköna bilder av hur härligt det är att löpa i det fria. Nix. Detta är en annan sorts text. Läs vidare på eget bevåg.

I kväll gav jag mig ut för att köra lite löpskolning i backe. Hemmavid. Ingen exotiskt. Inget storslaget. Plain vanilla, liksom. Men jag gillar vanilj. Så trots att regnet stod som spön i backen, gjorde jag mig redo. Ullstrumpor, regnjacka, keps. Hela baletten.

Ok. Det var inte superhärligt. Kallt. Regnigt. Blåsigt. Mörkt. Men allt kan ju inte vara klackarna i taket. Eller en dans på rosor. Planen var att jobba undan ett par kilometer innan jag kom till backen. Så jag löpte på genom villakvarteren. Lugnt och sansat. Plask i kalla vattenpölar. Kallt regn på tightsen. Blöta droppar innanför kragen. Men jag har bestämt att trist väder aldrig ska hindra mig från att träna. Börjar man väl finna ursäkter så… Tja, är risken att man skapar fler och fler. Till slut sitter man där och spelar PS3 all sin vakna tid. Typ.

Jag var tämligen ensam på förortens gator. Förståeligt. Så började jag känna lite krampkänslor i magen. Håll? Jag hade stuckit ut ganska snabbt efter maten. Bara att tänka på andningen. Kontrollerat. Fokusera förbi den knipande känslan. När jag kom fram till foten av backen var jag nödgad att ta en liten paus för att ta av min, nu alldeles för varma, mössa och sortera bort magknipet. Så gott det gick.

Så satte jag igång i den drygt 500 meter långa backen. Låga skip, hälkick, sidosteg. Sen kontrollerat uppför i den branta sista tredjedelen av backen. Och så neråt. Hållet hade nu omvandlats till en bubblande, skvalpande, knipande känsla. Ny repetition.

Halvvägs upp gick det inte längre. Jag gjorde mig osynlig för omgivande trafik och passerande pendeltåg, genom att slå av pannlampan och dra mig in i ett buskage. Nu fanns ingen återvändo. Naturen kallade och skulle tvunget ha sin gång. Puh. Jag tackar höstens fallna, fuktiga löv för den provisoriska tvagningen. Den nyvunna känslan av lätthet höll sig knappt uppför resten av backen. På stapplande steg bröt jag rundan och vände hemåt.

Flera gångpauser senare nådde jag hemmet och mer civiliserade möjligheter att vårda min upprörda mage.

Så nej. Alla rundor är inte så vackra, sköna eller härliga. Men de är oftast trevligare att skriva om.

Annonser
kommentarer
  1. Sofia skriver:

    Du är bra som ger dig ut! Det peppar mig! Sunt att strunta i PS3 ett t ag. Synd bara om magen…Inte roligt alls……. MEN, nästa runda kan bara bli bättre!

  2. Matte Apa skriver:

    Haha! Ny dimension av löpning alltså 🙂
    Jag rekommenderar varmt löv från almen, då almens blad är något sträva.

  3. Karin skriver:

    Magen är en löpares svagaste punkt. Eller min i alla fall. Särskilt ni i kylan klagar den så fort den blir lite kall. Och den kan klaga H ö g t.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s