Niohundratjugosex

Publicerat: 27 september, 2010 i Lopp

Jag kommer antagligen att stå där igen om 363 dagar. På Koltorps gärde. Omgiven av 18000 andra. Kanske än mer peppad. Definitivt med en tydligare bild av vad det handlar om.

”Lidingöloppet är värre än att springa ett maraton.”

”Abborrbacken är så jääävla jobbig.”

”Karins backe är än värre.”

Talet om Lidingöloppet låter dig inte vila på skaklarna . Och man kan väl inte säga att det är ett lätt lopp. (Är något lopp det?) Men jag tror att man kan vara mer eller mindre väl förberedd.

Med loppet två dygn bakom mig så känner jag (med risk för att låta jävligt självgod) att jag behärskade loppet. Jag var förberedd. Inte rädd för distansen. Tränad för terrängen. Jag löpte in på 2:25.15, som niohundratjugosjätte man på 30 kilometer. Det kan jag inte vara annat än nöjd med.

Så hur stämmer min upplevelse med talet om loppet? Jag har aldrig sprungit ett maraton. Men är det inte värre än så här, så kanske jag borde testa. Å andra sidan är det, terräng eller ej, ytterligare tolv kilometer. Det kan man knappast förakta.

Abborrbacken är lång. Och brant. Talet om den är avskräckande. Men det är bara en backe. Mytologiseringen av backen skapar en värre bild än vad verkligheten bjuder på. Men visst. Det var jobbigt.

När man tagit sig upp för Abborrbacken och löpt ner från höjden igen, så tornar ganska strax en ny backe upp sig. Karins. Den är inte värre. Men du har den ganska branta Abborren i benen. Och ytterligare nån kilometer. Fortfarande bara en backe. Här fick jag en liten krampkänning som jag motade genom att gå hundratalet meter. Och kanske blir den ändå lite värre just eftersom den inte är lika mytomspunnen som Abborrbacken. Du är helt enkelt inte riktigt lika förberedd.

Jag hade förmånen att starta i grupp två. Med ganska meriterade motionslöpare, alltså. Det var rätt så vått i marken på Koltorp. På flera ställen rejäla lerpölar. Men vad förvånad jag blev när dessa snabba löpare stannade upp eller gjorde rejäla omvägar för att inte bli blöta om fötterna. Men kom igen. Vi snackar terränglopp. Det var trångt som det var i starten. Och en mild kamp om att placera sig hyfsat inför den snart avsmalnande stigen. Det gick ändå ganska civiliserat till även om det var svårt att ”springa sitt eget lopp”. Som helhet måste jag nog säga att de andra deltagarna var en betydligt större utmaning än terrängen. Framförallt i utförslöporna, där jag kände att jag kunde släppa och rulla rejält, men inte alltid fick utrymme utan fick bromsa för andra löpare. Den ryckigheten tyckte jag var svårare att hantera än kuperingen eller banan i sig.

Först efter 20 kilometer kändes det lite luftigare i spåret. Kanske var det de precis avklarade kuperade fem kilometerna som spritt ut fältet. Som enskild sträcka var det nog just 15-20 som var jobbigast. Mycket upp och ner.

Förutom att de omtalade backarna var förestående så kändes starten på den sista milen riktigt skön. I skogen efter Grönsta gärde befann sig bla hejaklackar från glada IF Linnéa. (Kan man bli stödmedlem?) MarathonMia Thomsen var ett känt och glatt ansikte som stod där och peppade i skogsbrynet. Lidingöborna ordnade rejält hejaklacksparty i villakvarteren. Fin stämning och ”bara” en tredjedel kvar.

Målrakan på gräset över Grönsta gärde var kantad av entusiastisk publik som lyfte mig (och alla andra löpare) in i mål. Tack för det.

I målområdet hade jag inte riktigt fokus eller ork att söka rätt på de bloggande löpare jag haft träff med innan start. Men jag ser i resultatlistan att både Anneli, Ingmarie, Daniel och framförallt Sara gjorde grymt bra tider. Där ligger man i lä. Tack för pepp och goda råd innan loppet – det var härligt att träffa er!

Foto: Sofia Björk, Sophie Erman

Annonser
kommentarer
  1. Anna (orka mera) skriver:

    Grymt bra jobbat i lördags! På premiären dessutom! Imponerande. Håller med på nästan alla punkter, förutom att Karins backe är grym. Nu börjar jag lära mig att den kommer, men första gångerna kom den som en chock varje gång 🙂 Abborrbacken är dock överskattad, den är inte mer än en backe. Om än lite lång…

    Synd att jag inte såg Daniels inlägg på morgonen, hade varit kul att träffa er alla!

  2. Sofia skriver:

    Mycket bra jobbat! 2 trötta ben och en ond fot är inte mycket att klaga på efter ett sådant bra lopp. Klart att du ska stå där igen om 363 dagar!

  3. Maria skriver:

    härligt!!! Nästan så man blir lite sugen efter att springa själv… Jag har ju någon konstig motvilja till att springa lopp i sthlm annars… (Med motiveringen; där kan jag ju springa varje vecka om jag vill)

  4. Johan skriver:

    Bra jobbat! Det verkar som alla springer lidingöloppet. Nästa år måste jag nog vara med. Synd bara att Stockholm ligger så avlägset.

  5. Daniel skriver:

    Riktigt bra lopp du fick till och grattis igen till din fina tid. Nästa år får du starta i 1C och borde få lite mer plats att springa på…..kanske inte första 6km men sedan är det fritt fram i backarna 🙂
    Häftigt också att du haft sådan grym utveckling under året trots att du påstår 😉 att du inte gillar fart…hehe!!!

    • Mikael Björk skriver:

      OK.OK. Jag gillar fart. Det är väl kul att springa fort. 😉 Men det har inte varit mitt fokus. Från början. Men det är svårt att bortse från att ett lopp som Lidingö handlar om tid. Tycker jag. Tävlingsskallen slår till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s