Den kalla dagen (Wipptal dag 3)

Publicerat: 11 augusti, 2010 i Resor, Trailrun
Med huvudet i molnen, 11:57

Regnet hade dragit vidare men lämnat dalen i en grå, muggig kyla. Jag ville knappt lämna den trygga, varma kokong som mitt tjocka täcke blivit. Men idén om rykande hett kaffe, bröd och goda pålägg fick mig på andra tankar. Det var dock med visst motstånd som jag nån timme senare klädde mig för en löprunda. Både skor och tights var våta efter gårdagens regniga äventyr. Skor hade jag ytterligare ett par, men tightsen fick hänga kvar i rummet. Mina ben ikläddes istället shorts och långa strumpor. Endast knäna kikade fram och blev varse den kyliga alpluften. På överkroppen blev det lager på lager och på knoppen hamnade en buff för att värma min hårlösa skalle.

Redan efter två kilometer saknade jag greppet från mina X-talon, de regnvåta och leriga stigarna bjöd på halka som mina F-lite inte rådde på. När jag sen trampade ner och fastnade med skon i en lerpöl insåg jag att jag lika gärna kunde valt de gårdagsfuktiga X-talonsen. Det där med torra fötter var ändå bara en illusion. I tallskogen på bergets sluttning har vatten en tendens att välja samma vägar som människor. Ledens vältrampade spår hade förvandlats till strilande bäckar i det mjuka, barriga underlaget.

När jag efter mycket möda trampat genom skogspartiet och åter befann mig på löpbar grusväg riktade jag in mig på första hållpunkten ­– Hochleger på 1947 meters höjd. De kommande 4 kilometerna skulle bjuda på ungefär 400 meters klättring. I en jämn malande lutning. Kilometertiderna sjönk betänkligt. Min hållning liknade mer och mer en räkas. Om en räka haft armar att stödja sig mot låren med. Det var bara att ge upp – man löper inte uppför berget. Man och man. Inte jag i varje fall. I det makliga tempot njöt jag av utsikten ner över Frader Wald och upp emot Allerleigruben Spitze (2131 möh). Men det var en svindlande tanke att jag skulle upp dit. Sluttningen liknade närmast en vägg.

När jag nått Hochleger tog grusvägen till ända. Nu var det knappt en smal stig som skulle leda mig vidare uppför berget upp emot Sattele ytterligare 150 meter upp. Det blev brant och så nära obanat jag kan tänka mig. Leden var dock tydligt markerad med sina röd- och vitmålade stenar. Vänligt men bestämt ledde den mig uppåt, framåt och hjälpte mig hitta en hanterbar väg mot höjden. Det berg som jag tidigare sett som en vägg hade jag nu nästan besegrat genom en vindlande kringgående rörelse.

Uppe vid Sattele (2107 möh) blåste en isande vind och sikten var bitvis ganska dålig eftersom jag nu befann mig med huvudet i molntäcket. Här korsades två leder och jag fick valet mellan att löpa ner i dalen och så småningom knyta an till den led jag löpte dag ett, eller att ta tjuren vid hornen och faktiskt ta mig an Allerleigruben Spitze och ytterligare knappa 100 höjdmeter över Koatnerberg och Hirschgrube. Trots den tilltagande, och allt kallare vinden, höll jag fast vid min ursprungliga plan. Men innan jag sprang vidare längs höjdstigen, bytte jag till torra kläder och drog i mig en energigel.

(klicka gärna för högupplösta bilder)

Att löpa uppe på bergkammen, med vyn i öster där jag kunde följa min klättringsväg och Obernbergdalen i väster, var löpglädje som endast grusades av den vinande vinden. Mina händer och mitt ansikte kändes kallare och kallare. Näsan domnade bort och snoret rann. Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Jag pinnade på med förhoppning om att det troligen skulle kännas mildare när jag väl löpte neråt på västsidan och kunde finna lite lä. Mycket riktigt. När jag bara kommit femtiotalet meter nerför sluttningen på västsidan kunde jag äntligen få uppleva värmen som producerades av min hårt arbetande kropp.

När jag sen återinträdde i den leriga tallskogen blev det rejält svettigt och eventuella vatten- och lerpölar forcerades oförsiktigt med önskan om svalka, åtminstone för fötterna.

Blöt och lerig ankom jag gasthofet som huserade ett stort släktkalas. En varm dusch och rena torra kläder gjorde mig anständig nog att ansluta till gästfriheten i matsalen. Värmen från en kantarellgulasch med knödel ackompanjerat av rikliga mängder vatten inledde återhämtningen och kvällens vila.

Annonser
kommentarer
  1. Mats skriver:

    Välkommen hem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s