Den regniga dagen (Wipptal dag 2)

Publicerat: 10 augusti, 2010 i Resor, Trailrun
Frukost, 08:35

Efter en lång, men orolig sömn, vaknade jag av att regnet strilade ner och de gråa molnen dolde alpsluttningarna utanför mitt fönster på tredje våningen. Bergstopparna, som jag i går besteg och som glittrade i kvällssolen när jag åt kvällsmat på terrassen, var nu som försvunna. För allt jag vet kunde de jämnats med marken under natten. Men troligen var de fortfarande där. Om än osynliga för mitt öga.

Detta stämde helt med den prognos jag läst innan jag reste hemifrån. Troligen ingen löpning idag. Det blir att kura med bok och skön musik. Men först frukost.

Jag har varit lite nervös över boendet jag bokat. 25 euro per natt för enkelrum inklusive frukost, handdukar och sängkläder lät för bra för att vara sant. Även om dusch och toalett skulle vara av korridorsvariant. Hade jag missat eller missförstått något i mina Google-översättningar av den sparsmakade hemsidan? Nejdå. Allt stämde. Och nu klev jag in i den av vedspis uppvärmda matsalen och möttes av ägarinnan Burgi som hälsade mig med ett ”Servus” och en fråga om ”Tee oder kafé?”. Jag fyllde min tallrik med olika sorters bröd, salami, ost och smör. Burgi serverade mig en termos kaffe och en liten kanna med skummad mjölk. Detta var bättre än jag kunnat föreställa mig.

Alpengasthof Obenberger See ägs av familjen som också bor här. Igår när jag anlände mitt i lunchruschen var restaurangen full av gäster som verkade vara på besök vid sjön eller gjorde en dagsvandring kring någon av de många lederna som passerar gasthofet. Alla i familjen var involverade i matlagning och servering. Mitt i detta kaos kom jag och ville checka in. Efter att jag fått vänta en stund kom maken i huset och välkomnade mig med en snaps serverad i ett svarvat träkrus, innan han visade mig till mitt rum.

Jag satt länge med min frukost. Åt och drack kaffe. Fick till och med en ny termos serverad. Läste. Gomorra av Roberto Saviano. Regnet strilar fortfarande utanför fönstret men jag kan ana konturerna av bergkammen genom mitt fönster. Kanske blir det uppehåll i eftermiddag.

Hinterennsbach och Seesteig, 15:05

Regnet slutade aldrig, men inte har jag väl flugit över halva Europa för att sitta på min kammare och läsa hela dagen? Hur mysigt det än må vara.

Doften av regnvåt barrskog fyllde min näsa när jag löpte längs den välpreparerade leden kring Obernberger See. Jag hade sett ut en runda som inte skulle innebära några klättringar att tala om. Turen skulle inte heller ta mig långt ”hemifrån” (det är märkligt vad snabbt ens perspektiv förskjuts). Därför vågade jag mig ut utan vatten, energi eller karta. Men rejält påklädd med hänsyn till det alltjämt strilande regnet.

Efter att ha rundat sjön vek jag av mot Waldesruh beläget knappa 3 kilometer från, och 150 höjdmeter lägre än, mitt huvudkvarter. En skön utförslöpa ömsom i skogen ömsom på grusväg. Beslutsångest varvat med hjärnsläpp gjorde att jag valde en rutt som inte var den som jag planerat. Jag påbörjade en löpning uppför berget i riktning mot Kastnerberg Alm. Det var en försiktig lutning om ca 8% över ca 2,5 kilometer. Trots att jag inte gillar vändbanor beslöt jag att vända tillbaka eftersom den valda vägen uppenbart ledde betydligt längre bort än jag var beredd att löpa. Idag. Ner mot dalen igen och där fann jag leden som jag tidigare beslutat att jag skulle springa.

(klicka gärna på bilderna för mer högupplösta versioner)

Vilken höjdare (och då menar jag inte enbart att jag fick göra en ny klättring). Längs Hinterennsbachs forsande vatten löpte leden över mjuka grässtigar och över korsande tillflöden som plaskade nerför berget. Jag är glad att jag idag valde mina Inov-8 X-talon och i dem ullstrumpor. Efter att ha tvingats vada över forsande vattendrag upprepade gånger, dränerade mina skor snabbt ut överflödigt vatten och den fukt som fanns i strumporna värmdes kvickt upp av mina hårt arbetande fötter.

När jag återigen hade nått en höjd om dryga 1650 meter över havet, gick leden tillbaka på skrå längs alpsluttningen och Seesteig. Detta var fantastisk traillöpning. Teknisk. Utmanande. Och en betagande utsikt ner i dalen. När jag nu vågade släppa blicken från underlaget och den smala stigen, med ena sekunden regnvåta rötter och andra sekunden lösa stenar. Men när jag väl lyfte blicken och såg forsen nedanför mig, alpsluttningen på andra sidan dalen och de lågt hängande regnmolnen som effektivt dolde topparna på bergen, var det nästan så jag tappade andan. Detta var anledningen till att jag rest hit. Det måste det vara.

Som avslutning på min tur tog jag en runda i skogarna kring sjön. Bara för att jag kunde. Och för att jag var fullkomligt peppad efter den fantastiska turen. Rundan bjöd, trots allt, på inte mindre än drygt 1000 höjdmeter, men med snällare klättring än den jag gjorde mot Sandjoch igår.

En varm dusch och sen en portion Speckknedl mit saurkraut i den braskaminsvarma matsalen. Undrar vad morgondagen har att bjuda.

Annonser
kommentarer
  1. Sofia skriver:

    Du låter som en lycklig alpget iklädd ullstumpor! Härligt!

  2. Mats skriver:

    Man kan bli sugen! Hur är det med färdtjänst där nere?

  3. syster skriver:

    ahhh! ullstrumpor och speckknedl! livets två goda- på samma dag! lucky you!

  4. Johan skriver:

    Det låter härligt och du skriver mycket bra:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s