Dagen då jag reste (Wipptal dag 1)

Publicerat: 9 augusti, 2010 i Resor, Trailrun
Taxiresa, 04:02

”En ung man som du. Resa ensam. Det blir ju…”

Taxichauffören dröjde. Eller pausade. Det var svårt att avgöra.

”…ofta tråkigt.”

Jag hade svarat på chaufförens obligatoriska fråga om ”affärer eller semester”, och kungjort semester. Ensam. Utan fru. Eller barn. Jag hade också tydliggjort att jag inte heller skulle möta nån på flygplatsen. Ja, jag skulle resa ensam. Till de Österrikiska alperna.

Då hade jag ändå inte – medvetet – gått in på att jag åker för att springa i bergen. Och att för övrigt sitta och glo i en alpdal. Jag fick för mig att det inte skulle fastna. Alternativt låta så märkligt att jag aldrig skulle komma ur resonemanget. Resten av taxituren spenderades i ömsesidig tystnad.

Första rundan, 14:54

Efter en sen lunch på Alpengasthof Obernberger See var det dags att stirra berget i vitögat. Till min glädje är lederna tydligt snitslade, men jag packade ändå ner karta och kompass i ryggsäcken. Tillsammans med vindjacka, överdragströja, buff, första-hjälpen-kit, kamera, vatten och en honey stinger. Jag tog sikte på Sandjoch på 2166 möh. En klättring på ganska precis 600 meter från mitt boende vid Obernberger See. Det var jobbigt. Knappt nån löpning att snacka om. Men när jag väl nådde Sandjoch och kunde spana (och gå) in över Italiens norra delar, kände jag mig nöjd, vederkvickad och fylldes av ny löplust.

(Klicka gärna på bilden för en mer högupplöst version)

Efter ytterligare drygt 150 meters stigning över den kommande kilometern nådde jag rundans högsta punkt – Grubenkopf på 2337 möh. Perspektiven och proportionerna blir förvrängda. När jag kollade neråt, på min väg uppför berget, såg den löjligt kort ut. Då hade jag ändå varit igång en dryg timme. Det var äntligen dags att löpa lite – om än i rejält utförslut. Hemlöpan gick, trötta ben till trots, fint. Jag passerade betande kor med dovt klingande bjällror, innan jag löpte in i tallskogen som omgärdar sjön. Skog. Så härligt!

Trots att jag fyllt på depåerna med wienerschnitzel, pommes och öl var jag så trött när jag skrev detta att ögonen gick i kors. Tror till och med att jag nickade till ett slag. Men det är kanske inget konstigt när man stiger upp i ottan, äter sumpig flygmat och sen ger sig ut på löprunda på 2000 meters höjd över havet. I morgon är jag pigg på nya äventyr. Det lovar jag!

Annonser
kommentarer
  1. malin skriver:

    de där höjmetrarna ska man faktiskt ta på allvar.
    att ta sig upp för två trappor inomhus i val thorens (2300 möh) kan få den fittaste person att flåsa rejält!

  2. Maria skriver:

    härligt, jag längtar redan tillbaka till alperna!

  3. Sofia skriver:

    Ha, ha, undrar vad Taxikillen egentligen tänkte om dig…?

    Skönt att allt gick bra. Verkar ha varit en riktigt härlig resa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s