Terränglek?

Publicerat: 16 april, 2010 i Obanat

Jag gillar att springa huller om buller. Hit och dit. Kors och tvärs. Gärna i skogen. De senaste veckorna har det blivit en del GPS-orientering. Idag stod det fartlek på mitt hemmasnickrade schema. Men när jag dragit på shorts och Fivefingers samt kommit på plats i skogen tog det emot. Jag kände ingen fart i mina ben. Segt och trögt.

Då körde jag en annan variant som jag testat ett par gånger förut. Jag startade på motionsslingan och så fort en avstickare dök upp – traktor- eller häststig – svängde jag in där. Låg det ett kullfallet träd i skogen, passade jag på att köra en ”balanslöpning”. Låg trädet över stigen hoppade jag hellre över än sprang runt. Skådade jag en höjd bland bokträden tog jag en avstickare för att ta mig upp till toppen. Och sen rulla ner med boklöven yrande kring skaklarna.

Vid fartlek låter vi impulser, vilja och form styra skiftningar i hastighet. Ser vi en lyktstolpe kan vi besluta att sprinta till den. Om vi landar på en mjuk stig under ett stycke barrskog kan vi välja att dra ner tempot för att njuta av tystnaden. Vi leker med farten.

Men idag lekte jag snarare med terrängen. Terrängen influerade mina vägval snarare än min hastighet. I viss mån påverkar terrängen också steget, tekniken och vilka muskler som används. Ska vi kalla det terränglek? Ett fokus mer på vägval än fart. Vad sägs?

Annonser
kommentarer
  1. Maria skriver:

    terränglek (bra ord) låter sunt! Jag gillar ju inte såna där vanliga träningsföreteelser som intervaller, tröskelfart eller ‘kort distans’… Terränglek är det nya svarta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s