Jag flyttar från och med idag till Into the Wild där jag kommer att skriva om löpning utanför asfalten tillsammans med Fredrika Gullfot, Maria Wiberg och Camilla Ringström. Gör mig lycklig genom att följa med dit. Uppdatera era bokmärken så ger vi oss ut på nya leriga, isiga äventyr.

(Om ni har testat sajten medan vi fortfarande låg i limbo med DNSerna, kan det finnas en poäng i att prova en ”hard refresh” (ctrl+f5 eller shift+uppdateraknappen). Kan vara gammalt skräp som ligger kvar i webbläsarens cache.)

Klicka vidare till Into the Wild

Efter marapremiären häromhelgen har det varit lugnt. Endast pendlingscykling och lite simning. Men nu är det dags för lite alternativ träning innan jag drar igång med löpningen igen.

Två veckor i solen vid röda havet. På programmet står: Snorkling, Vattenbrynsgång, Naturlig värmeterapi, Barfotalöp i sanddynerna.

Jag tror jag kan stå ut till träningen drar igång på riktigt igen. När jag är tillbaka i vintriga sverige och löpningen kör igång kommer det också att hända saker med bloggen. Till dess… Adios.

Bromölla marathon är organiserat kring en varvbana om drygt 10,6 kilometer. För maran var det alltså fyra varv i spåret som gällde. Längs cykelvägar och mindre bilvägar. Asfalt hela vägen. Ganska flackt. Vätska vid 3 och 6 km samt vid varvning. Välorganiserat. Gott om flaggvakter som höll ordning på oss och den omgivande trafiken. Och dessutom peppade godhjärtat hela loppet igenom.

Min plan var att klara mig under tre och en halv timme. Till hjälp för att hålla mig till planen hade jag min Forerunner, satt till att pipa om jag slank under 4:50-tempo eller klättrade över 4:58-tempo. 4:50 gav mig några minuters marginal. 4:58 var ganska exakt på sekunden måltempo. De trettio första kilometerna skaffade jag mig ganska precis en minuts marginal per 10k. Jag höll mig inom gränsen utan spurta iväg. Den första halvan kändes det dessutom oförskämt enkelt.

Efter trettio började det kännas tungt. I benen. Hjärtat var lätt! Men jag hade marginal. Jag skulle klara mitt mål om jag bara höll mig kring 5-minuterstempo. Men vid den sista varvningen tog det emot. När jag löpte in på fjärde och sista rundan var det trögt. Efter nån kilometer kände jag hur benen stumnade och steget blev kortare. Jag tappade driv. Och började förstå att jag inte skulle nå mitt mål. Med ungefär åtta kilometer kvar dök krampkänslorna upp. Det knöt sig i baksidan av vänster lår och jag fick stanna för att sträcka ut och försiktigt löpa vidare. Med tvåtusen meter till målet var det så gott som tvärstopp, men då var det verkligen inte läge att stanna, så på försiktiga steg trippade jag upp på målrakan. Och gick till slut i mål knappt fem och en halv minut över min måltid. På sista varvet hade jag tappat hela min marginal och ytterligare fem minuter.

Jag inser ju (och visste innan start) att jag inte har hunnit med tillräckligt med långpass under hösten. Återhämtningen efter Lidingö tog tid och sega förkylningar har hållit träningsmängden nere. Men va fan? För ett och ett halvt  år sen orkade jag knappt löpa tre kilometer utan gångpaus. Och jag tyckte löpning var nåt av det tråkigaste man kunde företa sig. Så långpass eller ej – jag har kutat ett marathon. Ha!

Nu till det som kan tyckas märkligt. Trots det allt annat än roliga sista varvet och hiskligt tunga ben, funderar jag redan på nya utmaningar och hur det skulle kunna göras bättre nästa gång. När jag idag stod vid busshållplatsen (jo, jag skippade pendlingscyklingen) kom jag på att jag stod och log över gårdagens bedrift. Så nöjd.

Flopp

• Jag missade måltiden.
• Säkerhetsnålarna från nummerlappen gnagde sig in i min nya Salomonjacka och pajade tyget.

Flipp

• Inga blåsor.
• Inga nippelskav.
• Inga problem med vätska eller energi.
• Jag blev fyra i motionsklassen.
• En formidabel avslutning på min första ”hela” löparsäsong.

Nu blir det nån veckas löpvila. (Men jag är redan sugen på ”bara en liten runda i skogen”).

Flygbild över nordöstra Skånes stjärna. Lånad från bromolla.se.

När jag skriver detta är det ca 15 timmar till start i Bromölla maraton. När ni läser är jag redan i spåret. Kanske redan i mål. Om allt går enligt planen är jag det senast 14.30.

Tills för ett dygn sedan var det bara min dotter som visste att det var fulla distansen, och inte halvmaran, som står på programmet. (Hon är en fena på att hålla hemlisar).

Varför hemlighålla spektaklet? Jag var inte säker på hur återhämtning och träning skulle bli efter Lidingö och under hösten. Jag ville kunna backa utan att det var nån stor grej. Jag tycker det känns lite coolt att bara göra det (om det nu lyckas), utan att snacka så mycket.

Förhoppningsvis blir det en lyckad premiär av maratondistansen i morgon. I så fall känns det som en perfekt säsongsavslutning. I vilket fall som helst blir det några veckors löpvila innan vinterlöpningen kör igång och fokus flyttas fram emot Trans Gran Canaria i Mars.

Nu är väskan packad och jag tror jag har garderat med klädkombinationer för flera olika väderlekar. Energi, nippeltejp och återhämtningsmat är på plats. Klocka och iPod är laddad. Jag känner mig fokuserad och på hugget. Och spänd.

Sänd mig en tanke om ni läser mellan 11.00 och 14.30.

I kväll gav jag mig ut för att köra lite löpskolning i backe. Hemmavid. Ingen exotiskt. Inget storslaget. Plain vanilla, liksom. Men jag gillar vanilj. Så trots att regnet stod som spön i backen, gjorde jag mig redo. Ullstrumpor, regnjacka, keps. Hela baletten.

Ok. Det var inte superhärligt. Kallt. Regnigt. Blåsigt. Mörkt. Men allt kan ju inte vara klackarna i taket. Eller en dans på rosor. Planen var att jobba undan ett par kilometer innan jag kom till backen. Så jag löpte på genom villakvarteren. Lugnt och sansat. Plask i kalla vattenpölar. Kallt regn på tightsen. Blöta droppar innanför kragen. Men jag har bestämt att trist väder aldrig ska hindra mig från att träna. Börjar man väl finna ursäkter så… Tja, är risken att man skapar fler och fler. Till slut sitter man där och spelar PS3 all sin vakna tid. Typ.

Jag var tämligen ensam på förortens gator. Förståeligt. Så började jag känna lite krampkänslor i magen. Håll? Jag hade stuckit ut ganska snabbt efter maten. Bara att tänka på andningen. Kontrollerat. Fokusera förbi den knipande känslan. När jag kom fram till foten av backen var jag nödgad att ta en liten paus för att ta av min, nu alldeles för varma, mössa och sortera bort magknipet. Så gott det gick.

Så satte jag igång i den drygt 500 meter långa backen. Låga skip, hälkick, sidosteg. Sen kontrollerat uppför i den branta sista tredjedelen av backen. Och så neråt. Hållet hade nu omvandlats till en bubblande, skvalpande, knipande känsla. Ny repetition.

Halvvägs upp gick det inte längre. Jag gjorde mig osynlig för omgivande trafik och passerande pendeltåg, genom att slå av pannlampan och dra mig in i ett buskage. Nu fanns ingen återvändo. Naturen kallade och skulle tvunget ha sin gång. Puh. Jag tackar höstens fallna, fuktiga löv för den provisoriska tvagningen. Den nyvunna känslan av lätthet höll sig knappt uppför resten av backen. På stapplande steg bröt jag rundan och vände hemåt.

Flera gångpauser senare nådde jag hemmet och mer civiliserade möjligheter att vårda min upprörda mage.

Så nej. Alla rundor är inte så vackra, sköna eller härliga. Men de är oftast trevligare att skriva om.

I startområdet i Torups bokskog myllrade det av entusiastiska löpare. Jag placerade mig ganska långt fram i leden för motionsklassen, trots att gårdagens födelsedagskalas hade blivit både sent och blött. Startskottet ljöd och jag tryckte igång Jane’s Addictions Stop och löpte iväg. Det var trångt. Och osedvanligt långsamt. Drog mig ut i den leriga vägrenen och drog förbi på insidan. Elitlöparna, som hade knappa 20 meters försprång på oss motionärer, försvann i fjärran.

Banan på 12 kilometer löper mestadels i ganska välpreparerade motionsspår, så även om det var fuktigt, var underlaget hanterbart under större delen av banan. Då och då kom det leriga, tunglöpta partier. Jobbigt. Men härligt med lite klafs.

Planen var att använda loppet som ett tempopass – och inget mer. Men väl i folkvimlet lyckades jag inte lägga band på tävlingsnerverna. Jag tryckte på och kom upp rejält i puls. Efter knappt halva loppet blev utrymmet lite större och det fanns gott om plats för mig att köra mitt eget lopp. Några av motluten (inte så kraftiga) tröttade ut mig, men jag lyckades utnyttja nerförsbackarna till min fördel och bara rulla på och ta igen mig.

Inför de sista tre kilometerna var jag riktigt trött. De bjuder på den värsta uppförslöpan (uppför backen över fältet) och en rejält brant utförslöpa för att sen slänga in en segdragen stigning de sista 700 meterna. Detta var första gången jag känt illamåendekänslor under ett lopp. Jag låg troligen på precis det som var min kapacitet idag. Men det blev ingen kräka i målområdet. Däremot en 45:e-plats (av drygt 800 startande) i motionsklassen. Det känns riktigt fint!

Anmälningsavgiften är betald. Efter Bromölla (halv-)marathon om tre veckor blir det lite säsongsvila – sen börjar distansträningen. Hoppas nästan på en lika utmanande vinter som i fjol. Det var bra för grundträningen. I mars bär det av till Gran Canaria. Dock ingen grisfest eller Sangria. Istället ska jag kuta 42 kilometer trail i de kanariska bergen.

Sweet!

Jag har ju varit i Oslos skogar tidigare. Men inte som löpare. Jag är imponerad, förförd och lycklig. För mig som gillar teknisk, utmanande terräng är lederna kring Frognerseteren och Sognsvann fullkomligt fantastiska. Kuperat men inte tokbrant. Eller högt. Väl skyltat. Leder av varierande svårighet och storlek.

Tillgängligt. T-banan går rakt ut i vildmarken. Och det tar bara en knapp halvtimme från centrala Oslo. Väl uppe på höjden ovanför Holmenkollen kan du välja mellan att springa en rundled eller dra genom skogen till en annan T-banestation.

Under veckan har jag löpt i och kring Frognerseteren, Sognsvann och Nöklevann. De bästa turerna definitivt kring de två förstnämnda. Jag rekommenderar gärna en trailrunresa med bas i Oslo. Nån som är med?