Mitt första Yddingelopp

Termometern visade 12 grader. Vinden lyste med sin frånvaro över den skånska slätten. I skogen fanns tydliga spår av en fuktig vecka.

I startområdet i Torups bokskog myllrade det av entusiastiska löpare. Jag placerade mig ganska långt fram i leden för motionsklassen, trots att gårdagens födelsedagskalas hade blivit både sent och blött. Startskottet ljöd och jag tryckte igång Jane’s Addictions Stop och löpte iväg. Det var trångt. Och osedvanligt långsamt. Drog mig ut i den leriga vägrenen och drog förbi på insidan. Elitlöparna, som hade knappa 20 meters försprång på oss motionärer, försvann i fjärran.

Banan på 12 kilometer löper mestadels i ganska välpreparerade motionsspår, så även om det var fuktigt, var underlaget hanterbart under större delen av banan. Då och då kom det leriga, tunglöpta partier. Jobbigt. Men härligt med lite klafs.

Planen var att använda loppet som ett tempopass – och inget mer. Men väl i folkvimlet lyckades jag inte lägga band på tävlingsnerverna. Jag tryckte på och kom upp rejält i puls. Efter knappt halva loppet blev utrymmet lite större och det fanns gott om plats för mig att köra mitt eget lopp. Några av motluten (inte så kraftiga) tröttade ut mig, men jag lyckades utnyttja nerförsbackarna till min fördel och bara rulla på och ta igen mig.

Inför de sista tre kilometerna var jag riktigt trött. De bjuder på den värsta uppförslöpan (uppför backen över fältet) och en rejält brant utförslöpa för att sen slänga in en segdragen stigning de sista 700 meterna. Detta var första gången jag känt illamåendekänslor under ett lopp. Jag låg troligen på precis det som var min kapacitet idag. Men det blev ingen kräka i målområdet. Däremot en 45:e-plats (av drygt 800 startande) i motionsklassen. Det känns riktigt fint!